Våren är här!

Jag måste erkänna att jag var lite orolig i vintras. Jag tycker om riktiga vintrar med mycket snö, men jag hade hört sägas att om Vättern lägger sig blir det en sen vår. Och sena vårar hade jag fått nog av under mina år i Västerbotten.

Men jag hade inte behövt oroa mig. Våren är här! Det växer och spirar och även om det var lite tidigare i fjol med blommande magnolia vid den här tiden så har ljuset övervunnit mörkret och vintern känns väldigt avlägsen.

När snön smälter är det som om vi också börjar tina upp. Vi går inte lika raskt mellan bilen och hennet utan kan stanna upp och prata med grannen. Vi tar med oss fikat ut och tar vara på stunderna i solen. Om det är nån gång vi njuter av det så är det väl nu, även om vi får ha jackan på.

Men så finns det ju en annan sida av myntet också. När vårsolen lyser in hemma hos mig ser jag dammet på möblerna och des mutsiga fönstren.

När snön försvinner kan vi också se allt som behöver göras i trädgården eller på huset. Mossan i gräsmattan. Färgen som flagar. Och så jämför vi oss lätt med grannen som har det så perfekt. Eller tvärtom, förfasar oss över hur det ser ut på granntomten.

Släpp alla kraven - både på dig själv och andra! Låt trädgårdsarbetet ligga på din egen nivå. Gör bara så mycket som känns roligt och avkopplande. Glöm inte att njuta av det du har!
Och när du har lite energi över kanske du ska fråga grannen om han/hon behöver hjälp.

Höga Visan är en bok i Bibeln som är en en enda lång kärlekssång. Ett avsnitt beskriver den här årstiden utifrån ett mellanösternperspektiv, men jag har bytt ut några ord för att det ska passa vår bygd.
"Min vän säger tillmig: Kom min älskade, min vackra flicka, kom ut! Vintern är över, snön och isen är borta. Marken täcks av blommor, sångens tid är inne, koltrastens sång hörs i vårt land. Rabarberna tittar upp ur jorden, äppleträden går i doftande blom. Kom min älskade, min vackra flicka, kom ut! Min duva bland bergets klyftor, i klipphyllans gömsle, låt mig se dig, låt mig höra din röst."

I Guds ögon är vi alla "vackra flickor", oavsett vad du tycker dig se i spegeln.
Låt den här våren bli en tid då Guds kärleks sol får lysa på dig. Titta dig i spegeln och tala om för dig själv "Jag är älskad". En tid då du blommar ut och ännu mer bli den du är tänkt att vara. Vintern kan vara över i ditt liv på flera sätt. Det frusna tinar upp.
Våren är här!

Kvinnor på Nyhem

Jag känner mig glad över kvinnorna som gör ett bra jobb på scenen i årets Nyhemsvecka. Två av dem har varit Charlotte Gambill och Sara Lindholm som varit talare. De har haft budskap som gått in i hjärtat. Jag tror att även männen har upplevt det så. I år har ingen behövt kritisera Nyhemsveckan för bristen på medverkande kvinnor. Konferensledningen har verkligen gjort ett bra val som gett Charlotte och Sara inbjudan. Jag måste erkänna att Charlotte är en duktigare talare än sin far Paul Scanlon som gästade Nyhemsveckan i fjol.

När Sara talade satt jag bredvid ett äldre missionärspar. Jag blev riktigt gripen när den gamla missionärskvinnan plockade fram block och penna ur fickan och började skriva ner de råd som den unga brinnande Sara gav. Kvinnan med lång erfarenhet kände behov av att ta till sig budskapet från en som åldersmässigt skulle kunna vara hennes barnbarn.

Jag tror att unga kvinnor med sin framtoning kan bana väg för de förändringar som många församlingar behöver uppleva men som kan vara smärtsamma för en del äldre. Jag hoppas verkligen det är så att äldre kvinnor kan glädja sig över att de unga tjejerna idag kan tjäna Gud på ett sätt som de äldre aldrig fick möjlighet till.

Getingars rätt att leva

Det är lika bra att jag erkänner det. Jag har dödat en geting som irrat sig in i köket idag. Efter några försök att få henne att lämna fönstret (som inte går att öppna) tog jag ett papper och klämde till. Ja, det ju en "hon". Så här års är det drottningarna som letar bra ställen att bygga en getingbilla (varför står inte det ordet i SAO?). Det betyder några hundra färre getingar i sommar.

Egentligen tycker jag att getingar också har rätt att leva. Jag hör inte till dem som viftar och skriker när en geting närmar sig. Tvärtom kan den gärna få krypa på min arm bara jag har koll på den. För jag vill ju inte klämma den. Det får konsekvenser för oss båda.

Getingar gör faktiskt nytta. De är rovdjur och äter massor av skadeinsekter i trädgården. Så deras betydelse är nästan lika stor som småfåglarnas. Jag kan hålla med om att det inte är så roligt att ha en hel svärm omkring sig då man fikar i trädgården och man ska absolut undvika att få dem i munnen. Men då kan man flytta inomhus istället.

Vad innebär kvinnligt ledarskap?

Idag har Dagen en insändare om “vad innebär kvinnligt ledarskap egentligen?” Det är Henrik Steen, pastor i Kungsportskyrkan, som ställer fyra frågor. Han undrar om vi riktigt vågat brottas med de svåra texterna i NT om kvinnan roll. För egen del känner jag mig väldigt trygg med en helhetssyn på Bibeln och inte bara rycka enstaka versar. Genom att se hur man och kvinna var jämlika före syndafallet, hur Jesus bemötte kvinnorna, hur Paulus skriver att man och kvinna är ett i Kristus (Gal 3:28), hans lovord över kvinnliga (och manliga) medarbetare och placera de “svåra” texterna i ett historiskt sammanhang känner jag mig mycket frimodig.

Frågan om att lyfta fram kvinnor som predikanter och föredömen i stora församlingar och konferenser får väl gå till dem det berör. Det är väl samma procedur för oss alla, manliga och kvinnliga ledare. Vi får förtroenden, tar ett steg, får utökat förtroende, uppmuntras och tar nya steg. Systemet bygger på att några ger dessa förtroenden. Och att vi som berörs inte fegar ur.

Vad gäller kvinnokonferenser och kvinnoluncher så har de sitt berättigande, genom att vi får mötas och lära känna varandra. Om det sedan vore gott om kvinnliga medverkande i konferenserna så skulle alla få samma undervisning.

Hur vi sedan ska få kvinnor att blomma ut är ingen enkel fråga med enkla svar. Människor är olika och behöver uppmuntran på olika sätt. Föredömet är viktigt. Den tjej som ser kvinnor som ledare kan tänka att det är möjligt även för henne.

För övrigt går jag inte omkring och tänker på att jag är en “kvinnlig pastor”. Jag är Annica med min personlighet och mina gåvor. Jag har ett uppdrag som jag ska försöka fullfölja. Jag har både män och kvinnor omkring mig som kompletterar med sina gåvor. Ibland har jag försökt bena ut vad hos mig som är kvinnligt egentligen, men det har jag slutat med. Det är bäst att bara vara sig själv.

Konsten att ta emot hjälp

Jag är lycklig över att åter igen ha en bil som det går att köra med. Förra måndagen brakade kopplingen samman, och jag tänkte det värsta: att jag skulle bli tvungen att köpa en ny bil för att det inte skulle vara lönt att laga den här. Och behöva anlita banken igen.

En god vän hade redan lovat titta på bilen och nu blev det akut. Under veckan som gått har han tillbringat många timmar i garaget för min skull.

Så här i påsktider läser och tänker jag på texterna i evangelierna som handlar om påskens budskap. Därför har även texten om hur Jesus tvättar lärjungarnas fötter varit i mina tankar. Jesus avslutar handlingen med att säga: “Om nu jag, som är er herre och mästare, har tvättat era fötter, är också ni skyldiga att tvätta varandras fötter. Jag har gett er ett exempel, för att ni skall göra som jag har gjort med er.” (Joh 13:14-15)

Jag har vid andra tillfällen predikat att det här handlar om att kunna betjäna varandra på olika områden. Att visa kärlek genom handling, till och med i det som är slavgöra. Ändå reagerar jag likt Petrus som slår ifrån sig när Jesus vill tvätta hans fötter. “Inte ska väl du…”

Många gånger är det enklare att hjälpa andra med det de behöver, än att själv ta emot hjälp. Det kanske inte bara är jag som i möjligaste mån vill klara sig själv. Men ibland får även jag erkänna att jag inte fixar allt. Jag behöver hjälp på olika områden i livet.

Bra arbetsgivare

Läste en debattartikel i tisdagens Dagen (7 april) om att bättre arbetsmiljö i kyrkorna behövs. Den är skriven av Thomas Dahl, ordförande i SKTF Ekumeniska. Det gläder mig att läsa att Filadelfia i Stockholm har markerat att de vill bli en bra arbetsgivare. Självklart, kan man tycka. Det borde väl vara rena drömmen att få ha en församling som arbetsgivare.

Så är det ju inte alltid, framkommer av Thomas Dahls inlägg. Nu tycker jag att jag har det ganska bra, så jag klagar inte på min församling. Jag har hyfsad lön, får gehör för mina önskemål och får löne- och utvecklingssamtal. Sen kanske inte jag alltid är så bra på att uttrycka mina behov. Det är lättare att föra andras talan än sin egen.

Förmodligen är det inte så enkelt för en mindre församling att sätta sig in i alla regler och lagar som gäller för en anställning. Speciellt inte om ingen i styrelsen har den kompetensen från arbetslivet. Dessvärre hör jag ibland kolleger säga, att de som har kompetensen från sitt jobb inte tar med sig den när de kommer till kyrkan. Som om andra regler gällde för frikyrkorna och dess anställda.

Idag finns Arbetsgivaralliansen och SKTF Ekumeniska till hands för råd och hjälp både för församlingen som arbetsgivare och de församlingsanställda.

Gravsättningar granskas igen

Än en gång har gravsättningskulturen uppmärksammats i svt:s Uppdrag granskning. Jag blir illa berörd igen eftersom jag var pingstpastor drygt sex år i Vännäs. Tänker på alla de begravningar då jag varit officiant. Förstår att det gick till så på den tiden också.


Det vanliga var att anhöriga inte följde med till gravsättningen. Av de tiotal begravningar jag var med på, var det bara två gånger familjen följde med till graven och sänkte ner kistan. Det förvånade mig eftersom jag var van vid att följa med hela vägen förutom då det var kremeringar. När jag har varit sörjande har det varit viktigt att även se kistan sänkas.


Rykten om att kistan pressas samman nådde aldrig mig under vännästiden. Däremot påpekade begravningsentreprenören att de inte anlitades i samband med gravsättningar. Kistorna kördes på släpvagn. Jag frågade på ekumeniska rådet om det var så, men fick svaret att så var det inte alls. Nehej, kanske begravningsbyrån bara var sur för att de inte fick göra allt jobbet, tänkte jag. Inte kunde jag ana att kistorna dessutom dinglade i gravskopan.


Det är bra att det kommer fram att detta inte bara skett i Vännäs utan är en kultur på olika håll över hela landet. Samtidigt tycker jag nu synd om Ulrik och Maria, som är bekanta till mig, för att de utsatts för mediedrevet och att Ulrik även blir åtalad.